þanane
- adverb
- 
                     Ne gǽst ðú þanone (-ene, MS. A.: þonan, Rush.) non exies inde, - Mt. Kmbl. 5, 26: Lk. Skt. 12, 59.
 
- 
                     Ðá gewát ic þanone, - Homl. Skt. ii. 23 b, 422.
 
- 
                     Ðanonne, - Judth. Thw. 23, 21; Jud. 132.
 
- 
                     Rursum, dein vel þonane, - Wrt. Voc. ii. 139, 63.
 
- 
                     Ðonne mon lǽt tóslúpan ðone ege ..., ðonne wierþ gehnescad ðonone sió ðreáung ðæs anwaldes, - Past. 40; Swt. 289, 3.
 
- 
                  Wígheard tó Róme wæs onsended, ðonone hí hider onsendon gewritu, - Bd. 3, 29; S. 561, 3.
 
Bosworth, Joseph. “þanane.” In An Anglo-Saxon Dictionary Online, edited by Thomas Northcote Toller, Christ Sean, and Ondřej Tichy. Prague: Faculty of Arts, Charles University, 2014. https://bosworthtoller.com/31514.
Checked: 0