wǽgan
- verb [ weak ]
- 
               Hé het hí swingan, wítum wǽgan, - Exon. Th. 251, 10; Jul. 143.
 
- 
               Ðæt gé mec tó wundre wǽgan mótun (cf. erlós skulun wégian mi te wundrun, dót mi wíties filu, - Hél. 3088), 124, 22; Gú. 341.
 
Bosworth, Joseph. “wǽgan.” In An Anglo-Saxon Dictionary Online, edited by Thomas Northcote Toller, Christ Sean, and Ondřej Tichy. Prague: Faculty of Arts, Charles University, 2014. https://bosworthtoller.com/34254.
Checked: 0