Bosworth Toller's

Anglo-Saxon

Dictionary online

wíf-mann

(n.)
Grammar
wíf-mann, (wím-, wim-?), es; m. (but seó wífman occurs). I.
Entry preview:

a woman Wé lǽraþ ðæt ǽnig wífman neáh weófode ne cume ða hwíte ðe man mæssige, L. Edg. C. 45 ; Th. ii. 254, 3. Ðara manna sum wæs bescoren preóst, sum wæs lǽwede, sum wæs wífmon ( femina, ) Bd. 5, 12 ; S. 628, 35.

Linked entry: wím-man

Norþ-mann

(n.)
Grammar
Norþ-mann, es; m.

A man belonging to a northern countrya NorsemanNorwegianDane

Entry preview:

Ðæt wǽron ða érestan scipu Deniscra manna ðe Angelcynnes land gesóhton, Chr. 787; Erl. 57, 21-25. Ðǽr geflémed wearþ Norþmanna bregu, 937; Erl. 112, 33. Wǽran ǽr under Norþmannum, 942; Erl. 116, 15.

Linked entry: Nor-men

glíw-mann

Entry preview:

Take here <b>gleó-mann</b> in Dict., and add Glígman parasitus (cf. glíwere), Hpt. Gl. 504, 20. Glígmanna yppe orcestra vel pulpitus, Wrt. Voc. i. 39, 36.

port-mann

(n.)
Grammar
port-mann, es; m.
Entry preview:

A towns-man, citizen Portman civis, Wrt. Voc. i. 84, 39. Eádgár æþeling corn mid eallum Norþhymbram tó Eoferwíc, and ða portmenn wið hine griðedon, Chr. 1068 ; Erl. 207, 2. Se port-geréfa and ða yldostan portmenn ( of Ephesus ), Homl.

mann-menigu

(n.)
Grammar
mann-menigu, f.

A multitude of people

Entry preview:

[Grein reads mán menio but there seems no reason to apply such an epithet to the menio in question.] Ðéh ðe Sciþþie hæfdon máran monmenie cum Scythae numero praestarent, Ors. 3, 7; Swt. 116, 24

Linked entry: menigu

gedwǽs-mann

(n.)
Grammar
gedwǽs-mann, es; m.
Entry preview:

A silly, foolish person Secgað sume gedwæsmenn þæt sum orfcyn sý þe man bletsigan ne sceole, and cweðað þæt hí þurh bletsunge misfarað and ðurh wyrigunge geðeóð, Hml. Th. i. 100, 29.

weorold-mann

(n.)
Grammar
weorold-mann, es; m.
Entry preview:

in a general sense, a man upon earth, a man Orsorg líf lǽdaþ woruldmen wíse (cf. se wísa mon, Bt. 12; Fox 36, 24), Met. 7, 41. Án ðara tungla woruldmen hátaþ (cf. wé hátaþ, Bt. 39, 3; Fox 214, 19) wǽnes þísla, 28, 10.

scírig-mann

(n.)
Grammar
scírig-mann, es; m.
Entry preview:

Kmbl. vi. 127, 128. scír-mann, q. v.

Linked entry: scír-mann

mann-slaga

(n.)
Grammar
mann-slaga, an; m.

A homicideman-slayer

Entry preview:

A homicide, man-slayer Manslaga homicida, Wrt. Voc. i. 85, 44: L. Edm. E. 4; Th. i. 246, 7. Ne beó ðú manslaga non occides, Deut. 5, 17: L. Eth. ix. i; Th. i. 340, 8: L. C. S. 41; Th. i. 400, 13. Gé sind manslagan ye are murderers, Homl.

mægden-mann

(n.)
Grammar
mægden-mann, es; m.

A maidvirgin

Entry preview:

Gif man wið cyninges mægdenman geligeþ, L. Ethb. 10; Th. i. 6, 4. Forðon Mesiane noldon ðæt Læcedemonia mægdenmenn mid heora ofreden and heora godum onsægden propter spretas virgines suas in solemni Messeniorum sacrificio, Ors. 1, 14; Swt. 56, 16

Linked entry: mægþ-mann

cípe-mann

(n.)
Grammar
cípe-mann, (cíp-), es; m.
Entry preview:

D. vi. 269. v. cép-, cépe-, cýp-, cýp-, cýpe-mann in Dict

Linked entry: ciépe-mon

þegnung-mann

(n.)
Grammar
þegnung-mann, (þéning-, þénig-), es; m.
Entry preview:

in a general sense, a serving-man, attendant Wæs amang ðám Malchus heora ðénigmann, and ða eáðelícan þénunga ðe hé ðider bróhte heom geornlíce þénode, Homl. Skt. i. 23, 239.

lád-mann

(n.)
Grammar
lád-mann, es; m.

A leaderguide

Entry preview:

A leader, guide Ðú canst wegas geond ðæt wésten beó úre ládmann thou knowest the ways through the desert; be our guide; eris ductor poster, Num. 10, 31. Abram férde of Egipta lande and Farao him funde ládmen præcepit Pharao super Abram viris et deduxerunt

rǽde-mann

(n.)
Grammar
rǽde-mann, es; m.
Entry preview:

A horseman Náwðer ne ðam horse ne ðæm rǽdemen ne wyrð geborgen of his ágnum cræfte, Ps. Th. 32, 15

ríp-mann

Similar entry: rípere

scol-mann

(n.)
Grammar
scol-mann, scól-mann, -es; m.
Entry preview:

one who attends a school, a scholar Scól scola, scólman scolasticus, Wrt. Voc. i. 75. 27-28 : 46, 62. one who belongs to a band (v. scolu, II), a follower, client Scolman cliens, 46, 62

scip-mann

(n.)
Grammar
scip-mann, es; m.
Entry preview:

A mariner, sailor; nauta, navarchus Scypman nauta, Hymn. Surt. 6, 26. Scipmen navarcas, Wrt. Voc. 62, 15. a sailor, one of a ship's crew Ðá ongunnon ða nýdlingas and ða scypmen ða ancras on ðone sǽ sendan woldon ðæt scyp mid gefæstnian tentabant nautae

spere-mann

Similar entry: spyre-mann

twí-mann

Similar entry: tweó-mann

þeóf-mann

(n.)
Grammar
þeóf-mann, es; m.
Entry preview:

A robber, bandit, brigand Án hirde wæs Ueriatus háten, and wæs micel þeófmon Viriathus homo pastoralis et latro, Ors. 5, 2; Swt. 216, 7